Ingen bra början på denna dag, ja, för dagen började väl där efter 12 igår natt…. jag gick o knöt mig i hopp om att få en god natts sömn. Men klockan tickade och jag blev bara piggare och piggare. Tankarna åkte formel 1 i huvudet på mig. De va nästan så jag inte hann med. Måste fixa, måste komma ihåg, hur ska jag och när ska jag hinna, när va de julkorten skulle postas nu igen??? Bara några av allt som svischade förbi… kan de vara nå stressymptom?
Nå halv 5 gav hjärnan upp för John Blund bara för att skakas till liv igen i arla morgonstund klockan 06.00! Saldot alltså 1½timme ungefär. Inte alls lyckat inför en lång arbetsdag. Men igenom kom jag, folkilsknare än vanligt och yrare än vanligt. Men så skulle det uträttas ärenden, parkeras, köras o de va bara jobbigt. Väl innanför dörren skulle förstås en bekäftig tant komma i min väg som skröt med att hon alltid trappar för motionens skull o säger sen att det borde jag som e så ung också göra…Jag uppyste kort om att jag sovit 1½timme och helst tog hissen idag.
Efter en dag som denna kan man bara göra två saker. Bestämma sig för att inte gå ut mer idag och ringa sin bästaste bästa vän. De va plåster på själens sår de!
Nu ska jag ta, hoppas jag, en lång natt.
Efter denna dag kunde man citera årets litteraturpristagare:
En väldans konstig vecka har det varit. Har gjort någon riktigt ledsen, läst saker som gjort mig riktigt arg, haft på mig skrämmande klädesplagg, haft ytterst få elever i skolan, lärt mig nya sånger, varit på kyrkpressen, varit ännu mera arg, blivit mycket svartsjuk, rannsakat mig själv och tagit nygamla beslut, börjat nytt liv bara för att falla tillbaka i gammalt liv igen.
En vecka av denna kaliber gjorde ju mig som ju kan förstås jättetrött, så när jag satt i frissastolen idag var de så skönt att blunda så rackarns i det om jag inte somnade en liten sekund eller två…aj aj, de kändes lite pinsamt. Men de finns ju saker som är mer pinsamma…alla gånger. T.ex. en del knäppa uttalanden jag läst under veckan: Om bön i skolan, konstgräsplaner och annat som människor väljer att tycka till om offentligt. De hjälper ibland att vara tyst…
Så till sist kan jag ju inte låta bli om att tycka till om fenomenet ”hata mainstream”. Detta efter en diskussion under ett fredagscafé. En flicka sa att det inte går att inte vara mainstream mera, och jag tror hon har riktigt rätt, eller i alla fall nästan. Folk som inte vill följa med strömmen är väldigt förutsägbara. Vi kan nästan se personen framför oss: En lite ledsen och oförstådd typ, gärna med kajal som favoritaccessoar, som helst ser på indifilmer (helst gjorda utanför USA), lyssnar på singer-songwriters som ingen, absolut INGEN hört om. Där har vi henne eller honom nu då. Så mainstream som man bara kan bli. Nej, ska man verkligen gå mot strömmen får man nog tänka sig något annat,kanske det då är Mozart eller dansband som gäller, ständiga glädjerus och tillförsikt till framtiden, ingen make up alls och favoritfilmer är pilsnerfilmer från svenskt 50-tal! De ni! nja, ja kan nog leva med att vara lite medelsvensson och mainstream i alla fall.
Idag när jag gick från varuhuset till min bil tänkte jag på att jag borde göra en grej (minns nästan inte vad) men sen tänkte jag sekunden efter att det inte skulle falla i god jord för så gör inte flickor. Voj synden va ja e trött på att vi ska tillskriva vad som får och inte får göras beroende av om vi är män eller kvinnor.
Jag vill att flickor ska våga ta för sig i livet, skratta högljutt, ha en egen åsikt och uttrycka den, tro på att de kan. Jag vill att pojkar ska våga vara känsliga, osäkra, vara brydda i vad de lägger på sig. Jag vill att människor ska våga anamma de karaktärsdrag som faktiskt är deras och inte bara köpa det som samhälle, normer och ja t.o.m. kyrkan tillskriver dem.
Samma gäller yrken. De kan ju inte vara meningen att det bara är snälla damer som skall jobba som dagispersonal, förskollärare o.dyl. Tänk va fräscht om en kvinna kunde vara pilot, brandMAN eller annat typiskt manligt yrke.
Varför är det så att män måste vara starka, alltid ha rätt och kvinnor änglalika, tystlåtna och snälla?
De va bara det jag tänkte på idag på väg till bilen..
Denna vecka har gått i sångens tecken. Eller rättare sagt mest U2, ja, och så alla julsånger förstås. Men med lite tur håller mitt löfte om att inte spela luciasången en gång detta år. Man måste ju lägga upp mål som det finns åtminstone en liten chans att man kan klara Ja, men i vilket fall, U2 låtar på tapeten hela veckan. På Söndag smäller det. Det blir mässa i Pedersöre kyrka klockan 20.00. De e så otroligt roligt att få vara med så bra människor som är så musikaliska, så äkta och så okonstlade. Det har varit ett fantastiskt roligt projekt. Så på Söndag ska man komma o lyssna och delta. Jag fick en låt på mitt ansvar som jag knappt kände till innan. Den har blivit en klar favorit sen jag väl lärde mig den. Sometimes you can’t make it on your own heter låten. Lyssna lyssna!
Jag vet att de e mycket på gång nu fast jag tar en dag i taget och försöker att inte stressa upp mig. De e mycket som är oklart, för mycket. De e så mycket jag tycker är roligt och som jag med glädje gärna gör, men tyvärr inget som jag kan leva på. Jag vet, jag skall lita på att allt ordnar sig.
Ikväll har jag i alla fall tagit det lugnt. Jag sov i säkert två timmar när jag kom hem. Tittade på Idol, fick för mig att baka lite bröd. De va ju inte så begåvat eftersom jag nu hamnar att vänta på att de ska bli klara…men doftar gott gör det i alla fall.
Nejmen nu kanske bröden är klara. Så tack, förlåt och godnatt då!
Nej, jag har inte varit arg såhär länge. Jag har insett att man inte kan göra något åt dumhet. Ja glömmer inte men går vidare. Förlåter kanske någon gång…
På senaste tiden har jag funderat och grubblat en hel del. Varför umgås man med folk som får en att känna sig så otillräcklig, dum och dålig. Som att man inte skulle räknas. Inte undra på att självförtroendet åker i botten när man både i arbete och bland vänner får en känsla av att varken räcka till eller duga. Projekt ”Jag först” blir ju inte riktigt lyckat då.
I övrigt vet jag varken fram eller bak på något längre. De skulle vara läge för lite ledning från storchefen. Men ja e rädd att jag inte ser skogen för alla träden. Eller något ditåt.
Ja, o så har vi ju jul emot…som vi gläds åt och ser fram emot…Ja, egentligen är jag ju ett julfreak utan like som redan handlat julgransglitter bara för att slippa ha neonblått glitter i granen. Men fast jag verkligen älskar julen, kan jag inte låta bli att känna ett visst vemod…
Idag var det körkeikka med Jacob gospel på gudstjänsten. Jag var trött som få och väldigt nedstämd, dyster och närhetstörstande. Sådana stunder är det helt rätt med gudstjänst och kör. Fina körmedlemmar som ser hur jag mår och ger mig en kram och så en fantastisk gudstjänst på de. Gick hem i allt det gråa lite mer tröstad än när jag kom. De e bra med gudstjänster!
Det händer inte ofta, de kan jag nog påstå, men ikväll…/inatt e jag arg. Så arg så arg. Inte bara på en sak utan på många saker samtidigt. Borde man blogga då? JO! De e min blogg och så vitt jag vet har vi fortfarande uttrycksfrihet i detta land. Jag är arg på åsikter som jag inte kan förstå, jag är arg på handlingar som är helt vansinniga, jag är arg på folk som ljuger för mig och arg på folk som tror att jag ljuger eller menar att jag inte skulle ha allt på klart och jag är arg på att bli lämnad utanför. Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska kunna sova eller varför det skulle vara någon idé att sätta sin fot utanför dörren mer.
Men dagen var också bra. Geocaching med småbröderna och floppisförberedelse och photoshoot. De va på många sätt lyckat o trevligt. Men när jag stängde dörren om mig i mitt hem kom ilskan tillbaka som en mörk skugga och bara satte sig i sinnet igen.
Nu blir det nog inget mer idag. Dixie Chicks får avsluta! Ibland e de för mörkt i hjärtat för att förlåta…
Min födelsedag! 29 år (en av mina elever grattade mig på 33årsdagen..så kan de gå) Dagen var riktigt bra. Mamma blev opererad i måndags så pappa o jag va o hälsa på henne idag. Operationen hade nog gått bra o hon verkade rätt pigg idag ändå. Jag är tacksam! Efter att ha varit på sjukhuset släpades min stackars far på kaffe och i diverse skobutiker. De e nog roligt att umgås me pappa på tumis, vi e nog väldigt lika ändå på många sätt.
Ny vacker telefon har jag fått som present. Den e jag så lycklig över! Precis den som jag ville ha i rätt färg och allt. Gladast av allt är jag ändå över alla de grattismeddelanden och kramar jag fått idag. Det känns så konstigt att folk verkligen ha brytt sig och under rådande omständigheter med mamma o allt de har det känts extra mycket, så TACK alla!
Mitt 29 år då? Jag hoppas, är nyfiken och förundrad. Jag inser att jag måste göra fler förändringar i mitt liv. Jag inser att många relationer är ovärderliga och andra gör mig bara illa. Prioritetsordningen måste vara JAG först! Det är svårt att tänka så, men det är, tror jag ett måste! I övrigt litar jag bara på Gud och ser vad han hittar på för en som jag som int på nå sätt är Guds bästa barn men som vet att jag behöver Hans nåd och förlåtelse HELA tiden.
1. Pajskal: Kör snabbt samman alla ingredienser i matberedare till en smulig massa eller arbeta snabbt ihop den för hand. Tryck ut degen i pajform med löstagbar kant. Degen ska tryckasbut ända till övre kanten. Ställ kallt minst en timme.
2. Fyllning: Sätt ugnen på 200 grader. Vispa ihop alla ingredienser i en skål. Rör till en jämn smet.
3. Kärna ur och hacka äpplena i cm stora kuber. Blanda ner äpplena i smeten.
4. Häll fyllningen i pajskalet. Grädda pajen i nedre delen av ugnen 20 minuter. Sänk värmen till 175 grader. Gräda pajen ytterligare 10 min.
5. Topping: Smält smöret och blanda ner sockret, rör tills det smält. Blanda sedan i mjölet. Hacka och rör i nötterna. Smula toppingen över pajen.
6. Grädda pajen ytterligare 20-25 minuter i mitten av ugnen, tills den är vackert gyllenbrun. Låt den svalna.
äckelmänniskor som vallfärdar så fort det brinner nånstans. Nästan som att gotta sig åt andras elände! Ja blir så äcklad! Mötte massor av bilar idag när ja sku till mammas o pappas.
Idag fick jag en fråga. Hur är det? De e ju inte alltför sällan som just den frågan ställs när man träffas. Den indikerar ju att man i alla fall bryr sig lite och jag tror nog att den är väldigt ärligt ställd oftast. Men det är svaret som blir lite ljug. Det är enklare att säga: Jo, tack bra! Eller: Nåja, de e ju skönt med helg. (ifall det råkar vara helg)Men jag åtminstone orkar inte känna efter. Hur är det? Oftast så vet jag inte hur det är heller… eller, jag vet ju vad jag grubblar över, vad jag är nervös inför, vad jag är glad över, vad som gjort mig väldigt arg och vad som gett mig hopp och vad som sänkt mig i hopplöshet. Allt som utgör min vardag och mitt liv som det är nu. Men nej, den föreläsningen tror jag ingen skulle vilja höra på och inte skulle det intressera många heller. Alla har ju trots allt nog med sitt.
Denna vecka blev jag glad att göra en kompis glad, åtminstone tror jag att jag lyckades med det. Jag blev ledsen över åsikter som jag inte kan begripa mig på, påverka eller acceptera. Jag bestämde mig för att försöka mig på att göra en av de saker jag bestämt att jag skall göra i livet: se U2 live. Jag blev besviken på mig själv och försökte hitta kämparglöden igen. Bestämde mig för att försöka HATA SOCKER! Jag frös och var trött och sov två 11h:s- nätter: bra beslut! Jag träffade många gamla kära vänner, fattade svåra men viktiga beslut. Jag förundrades över hur en så liberal, ”obibeltrogen” stackare som jag får sitta med i stiftets beslutande organ. Jag VILL göra mitt bästa och tro på Guds ledning och Guds oändliga kärlek och att jag kan ha kontakt med honom trots att jag är kvinna.
Så, det var min vecka. På måndag sker det obehagligheter, men jag hoppas att det skall gå bra och på tisdag e de 29:e då
Ja, men i vilket fall, U2 låtar på tapeten hela veckan. På Söndag smäller det. Det blir mässa i Pedersöre kyrka klockan 20.00. De e så otroligt roligt att få vara med så bra människor som är så musikaliska, så äkta och så okonstlade. Det har varit ett fantastiskt roligt projekt. Så på Söndag ska man komma o lyssna och delta. Jag fick en låt på mitt ansvar som jag knappt kände till innan. Den har blivit en klar favorit sen jag väl lärde mig den. Sometimes you can’t make it on your own heter låten. Lyssna lyssna!
