Ibland känns det som att jag inte passar in i något sammanhang. Jag har lite för lite barn, bygger inte alls hus, lite för gammal och lite för ung, lite för amatör, har lite för hög utbildning och lite för få utbildningar och inte tillräckligt utbildad. Jag har inte katt, jag har hund. Jag är församlingsaktiv men är lite för liberal och lite för misstänksam. Dessutom är det svårt att umgås med folk på sätt som inte innehåller mat. Jag passar inte in någonstans…
Men varför är det så viktigt att passa?
Och varför definieras man av hur gammal man är, varifrån man är, vad man arbetar med, om man är gift eller om man har barn. Är det allt detta som gör mig till den jag är. Är det jag? Och nej, jag har inga svar på hur jag skulle definiera mig själv. Kanske det är som det diskuterades i förrgår kväll hemma hos mig. Svaret på -vem är jag? är -Ingenting-
…är hon inte irriterad på något ikväll då? JO! Bakåtsträvande och ständigt ifrågasättande människor. Hade vi bara varit emot allt nytt hade vi fortfarande suttit i vår stengrotta och ätit kall mat och varit utan hjul. 
Nä, våga det nya!
Kul e ju också att jag nästan har en ”Carrie-moment” (satc-när hon får sin bild på en av New Yorks bussar) . Reklamen för Cambridgekuren snurrar på gågatan och jag är tydligen med. Texten var väl ungefär att -choklad inte hjälper mot höstmörkret” eller nå…vi ids int låtsas om chokladfestivalen och det faktum att jag ÄÄÄÄÄLSKAR choklad. 
Men men, kul och konstigt e de och nog e de så. Int ska man tryck i i sig choko mot höstdeppighet. Jag ketosar och fastar som bäst och har MASSOR av energi!
Idol som bäst, städa lite och imorgon blir det gothfest! Spännande!!!
Man behöver varken passa eller definieras! Nä!
